För, i skrivande stund, nästan precis två veckor sedan bordade jag och min bästa kompis tåget på London St: Pancras International och for mot Bryssel, Köln, Köpenhamn och Sverige. Med oss hade vi varsin sprängfylld rullväska och diverse mer eller mindre löst hängande föremål som vi samlat på oss under de senaste nio månaderna i den stora staden. My hade en tygpåse enkom för sina böcker, flyers och hattar, något som lockade fram både ett och tretton gapskratt under resans halvkatastrofala gång.

Det här med prylar är en intressant och omdiskuterad sak. Vissa människor skyr materiellt överflöd som pesten medan andra har för vana att lägga varenda liten småsak på lager. Jag har förmånen, eller oturen, att härstamma från två människor som drar åt rakt motsatt håll. Medan min mammas flickrum ekar tommare än grekiska banker så innehåller min pappas barndomshem den ena skattgömman efter den andra. Någonstans här hittade jag alltså mig själv när jag under mina första veckor som hemflyttad svensk skulle ta tag i den till synes ohanterliga härva av prylar som tycktes uppfylla varenda kvadratmillimeter av mitt rum. Jag bestämde mig ganska tidigt för att vara stenhård, något som visar sig svårt när man står där med en artikel ur Frida anno 2002 med bilder föreställande Ola Salo i brandgula skinnbyxor och känner att det enda rätta är att slänga trots att mitt hjärta fortfarande skriker att jag är ett Angelhead. 

Materiellt överflöd och konsumtionshets är som bekant två nutida välfärdsproblem som går hand i hand med klimatförändringarna och miljöförstöringen. Hela tiden verkar företag komma på nya saker som vi människor behöver för att överleva. Ett av mina mesta episka ögonblick var under en springtur i London då jag insåg att det nu finns specialdesignade bollkastarpinnar, en böjd stav med en liten skål i ena änden, som ska förenkla livet för hundägare. Prylar både ger status och lagrar minnen och självklart är det inget som är fel med att spara på saker som fungerar och faktiskt fyller en funktion. Problemet ligger just i att vi är så duktiga på att skapa illusionen av att vi behöver uppfinna nya saker hela tiden, något som leder till ytterligare utarmning av våra dyrbara naturresurser.

Jag kastade massor av saker när jag rensade ur mitt rum. Samtidigt ligger det nu kassvis av kläder, smycken och böcker i hallen och bara väntar på att få åka till Myrorna och hitta nya hem hos människor som finner värde i sådant som jag känner mig färdig med. Att återvinna är också som bekant en av de fiffiga saker vi kan göra för att rädda vår hårt prövade hemplanet från ödeläggning. Varje gång jag rensar bland mina ägodelar fungerar dessutom som en lektion och en påminnelse om vikten av att tänka efter både en och två gånger innan jag köper på mig nya saker, oavsett om dessa är nyproducerade eller andrahandsköpta. Och ärligt, nog kan man som hundägare plocka upp och kasta bollar utan hjälp av en designad plastpinne?
 

Marit är 21 år och blivande student från Falun. Gillar Interrail och ska spendera sommaren med att slänga gamla skolarbeten och mögla på Roskildefestivalen.  

På Sommar med Ekoguiden hittar du gröna, sköna utflyktstips, fler krönikor och Ekoguiden Magasins sommarnummer. 

STÖD OSS
Tags: