När kommer vår sparris, mamma? Det var den där speciella dagen då man bara vet, att nu har våren äntligen kommit! En insikt som uppenbarligen fick det slumrande minnet av sparris att spritta till i min son. Han vet, att när solen värmer ända in under huden, dröjer det inte länge förrän sparrisknopparna tittar upp ur den svarta jorden. Det slår mig, att min sons kunskaper om sparris är rätt unika. När jag själv var sju, var sparris synonymt med bleka, sladdriga stängler som livlöst ramlade ur en konservburk och mest smakade vatten.

Som Ekorecensent möter jag människor som är medvetna på ett sätt som de flesta andra inte är. Jag tänker på dem som startat en restaurang, en affär eller annan verksamhet utifrån övertygelsen om att det går att förändra världen. Jag tycker alltid att det är så spännande att höra vad som gjorde dem medvetna. Väldigt få blev det med modersmjölken. Någon blev det tack vare sina studier, en annan genom en film eller bok. För många, var det mötet med en annan, redan upplyst, som blev avgörande. Själv förlorade jag oskulden, i absolut den viktigaste bemärkelsen, just i mötet med en ung man för ungefär 20 år sedan. Jag befann mig i en livsmedelsbutik som dåförtiden kallades Vivo. I jakten på bananer styrde jag kosan mot fruktavdelningen. Då får jag syn på Prinsen, en tonårig kille som tydligen jobbar i butiken. Han och en tjej håller på att packa upp ett gult berg av bananer. Då hör jag Prinsen säga till tjejen: Jag käkar inte bananer längre. Jag såg en film som visade hur de hänger över stora giftsäckar över bananerna, fy fan alltså! Ja, det kan man kalla smällkyss! Som den värsta cymbal dånade den, vilket var precis vad jag behövde för att äntligen vakna ur min alldeles för långa törnrosaslummer.

Fram till mitt uppvaknande på Vivo, hade jag aldrig överhuvudtaget reflekterat över hur en banan blir till och hamnar i våra matbutiker. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag väl föreställa mig att människor, natur och djur fick sätta livet till, för att jag skulle kunna konsumera så billigt som möjligt. Någon kunde väl ha sagt något, varför inte i skolan?! Men nu hade Prinsen sett till att den naiva oskulden blivit en upplyst, arg kvinna som minsann tänkte förändra både sitt eget liv och resten av världen! Så kom det sig att jag så småningom flyttade från staden och konservsparrisen, till landet där jag kan odla min egen mat.

Mycket har tack och lov hänt sedan den där minnesvärda dagen på Vivo. Då fanns nästan ingenting ekologiskt eller rättvisemärkt. Samtidigt är omedvetenheten fortfarande så förskräckande stor – jordens upplysta har mycket kvar att göra! Själv ”kraftar” jag mig dessa sommardagar med ogräsrensning och funderar: Vad kan jag göra, för att få Sveriges idrottsföreningar att bjuda på något annat än coca-cola till sina sportande barn och ungdomar? Allteftersom sommardagarna går, kommer också nya frågor från min son: När mognar hallonen? När kommer våra gurkor? När blir rödbetorna klara? Sommaren känns ännu underbart lång, och därefter lovar oss trädgården mängder av äpplen, vindruvor och jordärtskockor. Livet utan konservsparris är i sanning rikt och gott!

Elisabet Lee är kommunikationsrådgivare och mindfulnessinstruktör samt driver ekologisk grönsaksodling på somrarna. Imponeras och inspireras i sommar av ogräsets växtkraft och ser fram emot ett bröllop i den stora barndomsidolen Ingemar Stenmarks hemby.
 

Sommar med Ekoguiden hittar du gröna, sköna utflyktstips, fler krönikor och Ekoguiden Magasins sommarnummer.

 

Tags: