I sommar gjorde jag det enda rätta och drog till andra sidan ekvatorn och den sydamerikanska vintern, vilken är långt varmare än den svenska sommaren. Eftersom det ekologiska fotavtrycket ökar betydligt för varje flygresa har jag och min partner tagit beslutet att när vi väl flyger då gör vi det rejält och stannar borta så länge vi har möjlighet. Sagt och gjort, det blev en månad med besök i Bolivia, Peru, Chile och Brasilien.

Kanske kan det verka märkligt och inte helt logiskt att jag har beslutat ägna denna text åt bilar. Bilar som i avgasstinkande, miljöförstörande objekt som enligt diverse beräkningar inte har någon som helst möjlighet att fortsätta existera på vår jord om vi inte ska tippa över tröskeln med marginal. Men det är just bilar jag tänker skriva om. Och inte vilka bilar som helst utan bilarna i Bolivia.

I inget annat land jag rest har bilarna varit av så dålig standard som i Bolivia. Ibland var det ett större mirakel att inte hela karossen föll från hjulaxlarna (och där avslöjade jag helt min okunskap i fordonskonstruktion). Bakifrån bilarna kom fräsande, och säkerligen även frätande, svarta moln likt röken från Katla.

I upplevelsen av Bolivias bilar känner jag mig lätt förtvivlad. Hur ska världens miljöproblem någonsin kunna lösas om vi inte har kommit längre än så här? Den vanliga tröstlösheten då det kommer till miljöproblematiken smyger sig på. Men så slås jag av andra sidan av myntet – hur länge saker kan överleva om vi bara ser ett värde i dem. Om vi inte väljer att förkasta dem så snart de fått en repa eller färgen inte längre är à la mode. En vän som bor i Bolivia berättade att en kollega till honom kommenterat att vi i Sverige har så billiga bilar. Billiga bilar? I Sverige? Min vän blev förbryllad ändå till dess han förstod att kollegan hänvisade till bilar som i Sverige inte längre passerade besiktningen. Förbrukade varor, det som ingen längre vill ha. I varje fall inte i Sverige.

Jag tänker på alla kläder, TV-apparater, bilar, datorer, skor, sängar, soffor, bord, stolar, barnvagnar och allt annat som vi i Sverige anser vara förbrukade produkter och inser att vi någonstans på välfärdsvägen helt förlorat våra kreativa glasögon. Vi ser inte längre potentialen i alla material som finns omkring oss utan förväntar oss bara att nytt material ska dyka upp på hyllorna i butiken eller i bilhallarna. Vid besök i länder där levnadsstandaren är lägre inser man att människan är en otroligt uppfinningsrik person. Jag väljer att se potentialen i detta och inspireras. Någon bil har jag inte, men tänker jobba på att utveckla min uppfinningsrikedom gällande andra saker jag äger vilka ska vårdas och användas likt en boliviansk bil.

Fanny Bergström Buller, projektledare för Ekoguiden Västra Götaland, som i slutet av sommaren endast ägnar sig åt lokalproducerade aktiviteter och tågresor för att kompensera den långresa hon precis gjort.

Sommar med Ekoguiden hittar du gröna, sköna utflyktstips, fler krönikor och Ekoguiden Magasins sommarnummer.

Tags: